Med originalduffel och välkammat hår, hel och ren och med en vinnartyps hållning fångade jag deras uppmärksamhet. Det var ett tiotal ungdomar som var i tonåringen. En av dem spände ögonen i mig. Jag tittade tillbaka; slog inte ner blicken. Han log och frågade, efter att ha synat mig uppifrån och ner; “-Är du någon kändis eller?”. Jag vände mig för att gå av vid stationen, för pendeln hade precis nått haninge, och på väg ut ur tåget svarade jag honom “inte än”.

Inte än.

Det rätta svaret är turismlektionerna på min utbildning “Data & Turism”. Där tittade vi alltid på inspelade avsnitt av När & Fjärran, eller Packat & Klart. Sen svarade vi på ett A4-papper med frågor om resmålet, av karaktären “Vad menas med all inclusive?”. Detta var alltså vad vi gjorde. Vad tyckte rektorn om detta? Tackar som frågar. Det var ju rektorn som var lärare på de här lektionerna. En gång frågade jag honom om det fanns någon som hade vidareutbildat sig själv inom turism efter att ha gått denna utbildning. En person kunde rektorn komma på. Ååkej.

Vi gjorde softa grejer med. En gång åkte vi till exempel för att se kung Chulalongkorns paviljong i Ragunda.

Nu för tiden verkar det möjligen som om turismlektionerna blivit något bättre, men det kan jag inte uttala mig om, för jag har ingen aning.

Så upptäcker han att det är upptaget på toaletten. “-Paappaaa, det är upptaget på toaletten” sade pojken, oroligt. Pappan säger med ganska låg röst åt pojken, att då får han vänta. Då börjar pojken springa fram och tillbaks i lokalen, och med händerna på rumpan börjar han med gäll stämma att skrika”meee jag är raketbajsnödig”.

Det kallar jag bajsnödig.

Jag ska berätta en festlig grej som hände en kompis till mig. Man kan säga att han i vissa avseenden är en ganska oorganiserad person. Till exempel hade han inget konto på swedbank eller någon annan bank. Åtminstonde inget konto han anmält till den centrala studienämnden så när första utbetalningen, ca 20 000 SEK så fick han dom kontant. Kanske inte att han fick en rulle sedlar, men ett utbetalningskort som efter bankbesök blev en tjockbunt han stoppade i plånboken som han hade i fickan som han senare lade i tvättmaskinen.

Sen besökte han internet. Jag tror det inte gick mer än fem minuter innan han insåg vad han hade gjort. Såå han sprang ner och eftersom han är stark som en björn var det inga problem att öppna maskinen under drift. Det blev ganska blött men pengarna var bara lite blöta.

Sen skojade han att han hade tvättat pengar.

Han är min bästa kompis.

Besöket på naturhistoriska museet i göteborg var inte samma besvikelse, utan det var en orgie i gamla upstoppade djur från 1800-talet med fetvadd som stack ut ur öronen på skabbpälsade gnagare, rävar, lodjur med mera.

Ögonen såg ut att sedan en tid tillbaka vara på väg ut ur sina hålor. Många hade inbuktningar och en hel del var kursiva.

Några av djuren spänner blicken i en som om dom återkommit från dödens rike för att  försöka hypnotisera en med sina skelande emaljögon. Andra djur ser sömniga ut, och en del fick man klappa. De flesta verkar tycka allting är OK.

Det fanns andra saker där med. Många vidriga djur, maskar, parasiter, siamesiska tvillingbebisfoster etc inlagda som gurkor, fast det mesta är vitaktigt och ger ett urlakat intryck.

Den bilden som fick mig att vilja gå på naturhistoriska från första början var denna som jonas tog; helt underbar! Det finns hur mycket som helst! Dit ville jag gärna gå igen.

Aldrig förrut har uppstoppade djur gett ett mer levande intryck.

Jag satt med två klass”kompisar”. Eller tre. Det var dom tuffa grabbarna jag fick sitta med den dagen. Det tuffa gänget. I normala fall tillhörde jag inte det tuffa gänget. Jag för tjock eller nåt. Platsade inte.

Vi satt i alla fall där och käkade och jag hade kepsen på. Man får inte sitta med keps i matsalen.

Efter en liten stunds ätande kom en lärarinna från lågstadiet. Kan hon ha hetat Ulla? Jag vet inte. Jag gillade henne. Hon var snäll. Ulla (eller vad hon hette) påtalade att jag hade kepsen på mig, och bad mig ta av den. Det gjorde jag. Alla kan glömma att ta av sig kepsen var slutsatsen.

Med kepsen på bordet fortsatte jag äta. Tog lite knäckebröd. Då, när Ulla (eller vad hon hette) var ur sikte, sade plötsligt en av tuffingarna att om jag inte tog på mig kepsen igen, så skulle jag inte få sitta med dom, och inte få vara med i deras gäng.

Jag kan inte komma på fem saker jag hellre ville än att vara med i deras gäng så jag tog kepsen på mig med ett triumferande leende. Jag tottade dom alla i ögonen. Sedan tog jag några tuggor mat och plötsligt blev jag knackad på axeln. Jag vände mig om och där stod en annan lärarinna. Vad ska jag berätta om henne? Vi har aldrig haft någon fin kontakt jag och hon, och jag minns att hon var sträng. Jag gillade henne inte och jag tror inte hon gillade mig. Hennes son var väldigt elak mot mig i skolan. Nu stod hon där i alla fall, och hon såg arg ut. Alldeles knallröd vad hon. Tydligen hade hon observerat mig ända sedan jag blev ombedd av Ulla att ta av mig kepsen, och hon var verkligen inte nöjd med att jag tagit den på mig igen.

Efter jordens utskällning vände hon sig om och gick. När jag resignerat tittade upp igen var det inte jag som log triumferande mot de tuffare killarna. Istället var det dom som log triumferande mot mig.

Jag var ute med min fru, min svärmor och Liisa. Dom hade väl skräddat hela dagen eller nåt, och vi var på Hornsgatan och skulle gå och äta.

Första stället var proppfullt. Ett ställe med en hel del barnvagnar. Vet inte vad dom har för smak på maten, men jag tror den är OK. Där satt i alla fall en ung mamma och åt, samtidigt som hennes lille son (eller dotter det är svårt för mig att veta)  satt i stentrappan och lekte. Tänk dig att det är ett ställe med lite nivåskillnad där gången är en stentrappa, eller en trappa med klinker som bildar sylvassa trappsteg.

Sonen satt i alla fall och lekte när vi gick in. Vi gick en runda, och samtidigt som vi bestämde oss för att gå på Ellora i stället så började barnet i trappan tappa balansen. Barnet ramlade baklänges i med våldsam fart. Huvudet var på väg mot trappan, precis mot en av de skarpa kanterna på trappsteget. Barnet var på väg ner för trappan, med bakhuvudet före mot en säker död, men precis innan huvudet nådde trappan var jag där med handen. Handflatan mellan bebisens huvud (japp det var en bebis med mjukt huvud som inte fontanellerna vuxit ihop på) och trappsteget.

Jag fångade upp det lilla huvudet, samtidigt som mamman rusade upp. Hon tittade mig tacksamt i ögonen med sina glansiga. Jag log mot mamman, rättade till bebisen, rättade till originalduffeln och gick till Ellora.

Jag gillar Indisk mat.

Jag tänkte berätta om veganer. Jag gillar dom inte. Om man skall generalisera. Dom får inte i sig tillräckligt med näring.

Så illa tycker jag om dom, att för varje vegan jag känner, så tar jag en köttbulle extra.

Kött. Bröd. Sås. Potatis.

Hehe sade Thomas och vi pratade inte mycket mer om det.

Några dagar senare var vi, han och jag, på fiket som ligger i Mörby Centrums galleria. Det är ett riktigt tantfik det där: Dom har sådana där bakverk som bara tanter skulle få för sig att beställa, bakelser och sånt med körsbär på. Dom som besöker det där stället är också tanter. Lite finare tanter. Damer kanske? Jag och Thomas hade pratat om att vi skulle gå dit och fika någon dag. Thomas med sin dyra kamera kunde knäppa knäppa kort med sin kamera. En gång stod han med sin svindyra kamera med jätteobjektiv och fotograferade en hundskit, men bortsett från det han är duktig. Nu var vi i alla fall på tantfiket. Det var rätt lite folk på Mörby denna dagen.

Plötsligt kommer det två sådana där damer man kan tänka sig är målgruppen för tantfiket. Lite finare damer och den ena har päls. Dom passerar bakom Thomas. Jag sitter mitt emot. När dom är precis bakom, så lyfter han på ena skinkan och lägger av världens brakskit. Samtidigt ler han brett. Damerna stannar och tittar och dom ser helt förtvivlade ut, innan dom utan att säga ett ord går därifrån. Jag kiknar av skratt.

Det var roligt, tyckte jag.