Zumba

Idag körde jag lite zumba för första gången.

Zumba är en sorts konditionspass med blandning av olika dansstilar:

Det är touch nånting-nånting step, salsa, indisk dans, dans då man hoppar från höger till vänster och reggaeton:

Reggaeton är nån sorts sexdans där man vickar på rumpan, höfterna och brösten, samtidigt som man står på huk. 

Själva passet tyckes rikta sig först och främst till kvinnor, för jag var enda mannen där (för jag är för stor för att kalla mig “kille”, även om man kan argumentera för att jag är för omogen för att kallas man, men skit samma).

Och så var det väldigt bra musik: Mohombi, Nayer, Pitbull (, fire), Shakira, lite mer Mohombi, Ricky Martin, LFMAO m.fl.

Zumba är ett riktigt höjdarpass tror jag.

En vanlig söndag

Nu kollar jag nya Alfons-DVD vi lånade från biblioteket, där vi gosade med två stora nallar och läste böcker för lillen.

Det finns en hel del dåliga barnböcker alltså, och en hel del dåliga, men de flesta är varken eller.

Vi åt mat först, på det där sushistället vid fridhemsplan. Jag är så trött på kalla sura risklumpar med slemmig fisk och den där sega tuggbiten som inte smakar nåmting, så tog bibimbab: några kycklingrester med teriyakisås på ett spett, lite klibbris, en ägghalva med grön gula och majonäs på, och kimchi som smakade som kalla slemmiga krossade tomater. Och lite rivna morötter. 

Mmmmm.

Och så har vi aprilväder fast det är Mars: snöstorm och solsken.

Rita spöken

Hej Bloggen! idag ritade vi lite spöken.

Eller det var jag som ritade. Lillen sade vad jag skulle rita, och jag ritade.
Jag tänkte rita med “spöket Laban”-stil, men jag vart inte helt nöjd, så tankarna började vandra samtidigt som jag började rita en get i stället, (som jag inte heller blev nöjd med).

“NEJ” skrek min dotter då: “du ska rita spöken“.

forsok1

Så jag ritade ett nytt spöke, även detta med “spöket Laban”-stil, fast mitt i så glömde jag bort om det var ett spöke eller Lilla Anna jag ritade så då blev det så här:

forsok2

NEJ rättade hon mig då irriterat: “INGA BEN!”

OK OK OK sa jag, fast vid det här laget började jag tröttna på att rita spöken, men jag vill naturligtvis inte göra lillen besviken, så jag gjorde ett spöke utan ben.

forsok3
NEJ! skrek min dotter, “inte glad, han ska vara ledsen.”, för jag hade ritat ett glatt spöke, så jag började på ett nytt bredvid, “NEEEEEEEEEEEEEEEEJ, INTE PÅ SAMMA”, för jag tänkte på naturen och ville spara lite skog, så tänkte göra det ledsna spöke bredvid det glada, så de kunde bli kompisar, och så skulle det glada spöket kunne trösta det ledsna, eller försöka i alla fall, men OK OK OK, ett nytt papper och denna vart rätt bra, men tankarna började återigen vandra:

forsok3_5

NEEEEEEEEEEEEEEJ grät hon nu, “INGA PRICKAR”

Ett ledset spöke, utan ben, utan, prickar:

forsok4

NEEEEEEEEEEEEJ INGA ARMAR!!, HAN SKA VARA ARG!!

 

OK OK OK då gjorde jag ett väldigt argt spöke utan ben utan prickar, utan armar. Den vart ganska cool tyckte jag men då tittade lillen på mig som om jag var en idiot. “NEEJ: inga ögonbryn” skrek hon och såg väldigt frustrerad ut.

path3911

 

 

OK OK OK

Jag tog ett nytt papper igen och skärpte mig. Denna gången: ett argt spöke utan ben utan prickar, utan armar, utan ögonbryn.

rect5212

 

Då tittade min dotter uppgivet på mig, och sade bara NEJ.

NEJ.

 

Livskvalitet

Fiskbullar är riktigt gott, med lite kokta potatisar och en färsk tomat.

Jag vet att livet är i hard core mode och att en dag är jag inte ung frisk och stark längre, och att det finns många fattiga i världen, mycket krig och elände, och att livet är orättvist. En del har inte färskt vatten, en del har otäcka sjukdomar och/eller parasiter, och en del är djur och dom äter man ju (så dom kan inte ha det så kul), men jag kan ändå inte låta bli att vara lycklig. Kanske för att jag inser hur bra jag har det. Det tänker jag på varje dag: om jag ville skulle jag kunna äta fiskbullar till frukost lunch och middag varje dag, eller varannan dag fiskbullar, varannan dag tacos (och varannan dag pasta med mögelost och paremesanost). Och så kommer jag hem till min lilla familj varje dag efter jobbet.

Jag skulle inte byta mitt liv mot någonting. Inte mot kungens liv, och speciellt inte Gustav Vasas (han hade tandvärk mm). Inte för att åka upp i en raket till rymden. Inte för att åka in i framtiden. 

Jag kanske redan har dött för det verkar som om jag är i paradiset.

Jag kanske borde dela med mig mer till andra.

Jag kanske borde skriva en bok om mindfullness.

Du kommer aldrig att tro vad den här förbannade hisshäxan gjorde.

Nu var det en flera hundra år gammal kärring vid tunnelbanestationsplattformen som smet in i hissen vid Slussen innan jag hann dit fast vi skulle fått plats allihopa med barnvagn och allt.

Hon drog igen hissdörren efter sig på ett i mitt tycke oschysst sätt när hon såg mig komma närmare med barnvagnen, och försvann upp.

I stället för att grina som en liten bäbis tryckte jag ner hissen och väntade…

BW_elevator_inv

När hissen kom ner igen efter hundra år var kärringen fortfarande kvar i hissen. Hon var arg som en geting och ett bi: “Du tryckte ner mig” sade hon anklagande och spände två skelande häxögon i mig så jag fick kalla kårar längsmed ryggraden. “Japp”, svarade jag. “Ingen fara nu trycker jag upp oss igen”. Hon hoppades att jag skulle be så hemskt mycket om ursäkt men jag vet att man har gott om tid på sig att gå ut ur hissen då den stannar både uppe och nere. Dessa hissar är nämligen extremt långsamma, och jag såg ju med egna ögon hur snabb kärringen var. Hon gillar helt enkelt att vara sur och åka upp och ner i hissen. Det kan finnas andra förklaringar också men ingenting annat verkar logiskt för mig.

Iallafall så åkte vi upp utan att småprata. Sen frågade jag kärringen om hon ville att jag skulle trycka ner henne igen, eller om hon hade tänkt gå ut den här gången, men hon svarade inte, utan pressade sig ut på ett i mitt tycke ouppfostrat sätt och försvann sen ut genom spärrarna i februarievintern och har inte synts till sedan dess.

En fascinerande människa.

En fattig man

Idag på väg hem från träningen så mötte jag en fattig man på Sveavägen på Odenplan. Han var kort och hade hela men inte rena kläder på sig och så hade han en genomskinlig plastpåse på handen. Antar för att skydda sig mot bakterier och kall blåst. Jag tror inte att han var  full.

Han frågade om jag hade en tia eller en tjuga för han var så hungrig.pastant

- Näää, svarade jag, jag har inga kontanter.
– Men kort går också bra, svarade han, vi kan gå på McDonald’s precis här, eller vilken tycker du är bäst? Frågade han och så pekade han på falafelkungen bredvid.
– McDonald’s, svarade jag, där vet man vad man får.
Han höll helt klart med, så vi gick in där och ställde oss i kö.
– Kan jag ta chicken wings?
– Javisst, svarade jag.
– Och en Cola?
– Javisst, svarade jag igen.
– Vad jobbar du med?
– IT
– Vad tjänar du?, frågade han då och tittade på mig.
– Jag har så jag klarar mig, svarade jag då.
Mannen beställde en största mealen med chicken wings.
– Tjänar du 30 000:-?, frågade han mig då.
– Vill du ha dip med, frågade hon i kassan.
– Mer, svarade jag.
– Jag tar två dip. En av varje. Nej förresten, ta två BBQ, sade han till kassörskan.
– Tjänar du 40 000???, frågade han mig.
– Mer, svarade jag igen.

 

Då beställde han fyra dipsåser BBQ.

Sedan efter att ha betalat ordern skakade jag hans hand i plasthandsken och gick vidare hem.

Så är livet: jag har det mycket bättre än han (tror jag), och både han och jag har det mycket bättre än kycklingarna i burken.

VAB; barn säger så lustiga saker.

Idag var det VABdags för mig. Min dotter saknade sin mamma och jag berättade att hon skulle snart komma hem.

Sedan pratade vi om mat, och vad vi skulle äta för mat sen när mamma kommer hem. Pasta föreslog dottern; pasta med ketchup och blåbar.

Då blir mamma jätteglad.

Barn säger så lustiga saker.

 

Det där åt vi ju till lunch …

Absolute zero.

Snart är man död, och jorden slocknar. Sen slocknar solen, och så läste jag i en bok av Stephen Baxter att om flera miljarders år tar universum slut, slocknar och allt blir kallt och grått.

Absolute zero.

 

Men det ligger ju långt fram i tiden. Vad bra. Först och främst kommer morgondagen med nya utmaningar och möjligheter. Lönen, till exempel, sätts in på kontot (eller den del av det man tjänat ihop man får den stora äran att förfoga över själv), och då gäller det att skynda sig; jag behöver nya löparskor, flera nya böcker och Lindsey Stirling-konsertbiljetter. Det och mycket mer; Allt ska jag köpa i morgon, för man måste skynda sig. Det går fort: Swisch säger det och sen är alla pengarna slut igen.

money4money4money4

Absolute zero.

The funeral

20140322-072828.jpgIdag pratade vi om döden. Specifikt det här med sin egen begravning, för en sådan blir det förr eller senare vare sig man vill det eller inte. Jag vill det absolut inte, och har inga preferenser alls vad gäller det praktiska: Gravsten, musik etc., men man gör sina anhöriga en tjänst genom att stolpa ut några riktlinjer, så här kommer de:

Jag vill att kroppen ligger i en öppen kista av marmor i en krypta eller ett mausoleum fyllt med fladdermöss. Det är bara skelettet kvar av min kropp. Tittar man ner i kistan möts man av ett hånflin och stirras sedan ut av två tomma sockets. Och på min kropp: ett glimrande långsvärd.

Sen var det maten: tacos

Blommor: är OK

Musiken:

Sen pratade vi om att lägga hjärnan i en glasburk eller den kanske går att sälja.