Mora Träsk var på turné då jag var en mycket ung man. Fan vad jag gillade dem, tyckte om melodierna och texterna var riktigt fyndiga. Jag fattade inte hur dom kunde ha så bra texter, och vart de fick alla sjuka idéer från, till exempel det här då de kommer till ett träd i Tigerjakten:
Vi kommer till ett träd
vi kan inte gå runt det
det är mycket konstigt
vi måste klättra upp i det
I alla fall så var jag och såg dem live, minns inte vart det var eller vilket år det var, men jag minns att jag stod i publiken och såg idolerna köra sina låtar, och ni vet de kör rörelser till låtarna, och det tyckte jag var så pinsamt. Jag är gärna fjantig men har svårt att fjanta mig på kommando, det är väl någon hämning. Det är anmärkningsvärt för jag har alltid “gärna tagit på mig en clownroll”, för att citera min dramalärarinna Gunilla i gymnasiet.
Det är som den där gången då jag väntade på bussen runt Gissjö efter skolan i tvåan då tjejerna från Rombäck sjunger en sång om just Rombäck, typ att Rombäck är bäst eller nåt liknande och jag tycker det är så pinsamt att jag vill sjunka genom marken, men eftersom det inte går så lutar jag mig i stället bakåt och med flit ramlar baklänges så jag slår huvudet i gruset, börjar blöda, blir tagen till Fränsta Vårdcentral, åker in till akuten på Sundsvalls sjukhus, ingen aning om hur jag kom dit, blir rullad fram på brits samtidigt som doktorer och skötare tog prover och tempen bakom örat. Slutligen blir jag sängliggande hemma flera veckor med hög feber och hallucinationer; det ser ut som om ventilerna rör sig, som om mattorna rör sig, vardagsrummet är en stor lunga uppblåst som en ballong som jag klättrar på men jag får inte inte smälla den, för då sprängs mina trumhinnor sen dör först jag sedan alla andra med. Det är som en bana i ett TV-spel då lungorna upprepar sig rekursivt i all oändlighet och jag måste klättra på dem för att komna in i sovrummet men jag vill inte spräcka dem och kommer inte vidare eller framåt.
Jag hatar pinsamma grejer. Och som sagt så Mora Träsk ville jag sjunka genom jorden, precis som några år senare, och precis som den gången gick inte det, så jag lade mig i stället på magen under hela spelningen och blundade. Skit samma det är ju musiken jag vill åt, och den hör man även om man ligger ner.
Jag fattar inte varför jag tycker sådana här grejer är så pinsamt.
Det är mycket konstigt

