Glasögonanekdoten i Ånge GK, Hussborg.
Har ni varit på götgatsbacken någon gång? Slussen? Har ni varit i Hammarby Sjöstad? En gång när jag var på väg till pendeln, södra station så såg jag mig själv. Precis när jag kommit fram till Medborgarplatsen såg jag mig. Jag såg mig själv står utanför souvlakikiosken. Nära pølsemannen.
Nej vänta det var inte jag, det måste ha varit någon kändis. Legolas? Jude Law? Jag vet inte! I alla fall så har jag precis skaffat mig glasögon. Med glasögon inser jag hur dålig jag har varit på att se innan och det påminner mig om den gången jag stod som funktionär på Ånge GK:s golfbana; världens sämsta sommarjobb.
Vad gjorde jag? Jag stod mitt på något par 5 hål och i någon specialvinkel på banan skulle jag hålla koll på vart bollarna som sköts från tee tog vägen för det var tävling och ett svårt hål. Vad kallas det? Greenvakt? Green caddie? Jag minns inte. Skit samma. Det var i alla fall mitt ansvar att hålla koll på om bollen landade på fairway (OK) eller om den hamnade i ruffen (Möjligtvis OK), eller värre (inte OK). I så fall skulle jag signalera till golfaren att bollen var out of bounds så golfaren kunde slå ut igen. Annars skulle jag ge en signal som var ungefär som tummen upp och golfaren kunde spela vidare.
När det kom till kritan var jag skitdålig som greenvakt, eller caddie eller vad det kallas för jag såg aldrig bollen. Inte i något skede. Inte när den unge golfaren slog ut bollen, inte när bollen flög i luften, eller åt vilket håll bollen flög. Allra minst såg jag var den landade, men eftersom jag inte såg vart någon boll tog vägen signalerade jag OK och hoppades att det skulle lösa sig, vilket det oftast gjorde. Oftast.
Jag tror detta; att missa bollarna var en påminnelse till mig själv att jag behövde glasögon. Det visste jag egentligen, men eftersom jag inte hade lust att dels vara tjockast i klassen och dels senast i puberteten ville jag helst inte lägga ytterligare belastning på min egen person så jag hade avfärdat skolsköterskans budskap om glasögon. Det var helt enkelt inte läge.
Iallafall. När den unge golfaren slagit ut bollen, vi var båda ungefär lika gamla, han och jag. Båda gick vi någon stans i högstadiet och jag tror sjuan eller åttan. Bollen flög i någon vinkel. Som vanligt såg jag inte vilken, eller var bollen landade, så som vanligt signalerade jag OK. Sagt och gjort efter en stund kom den unge golfaren fram till mig och frågade vart bollen tog vägen. Jag svarade att jag inte visste. Att jag inte hade någon aning. Det gillade den unge golfaren förstås inte.
Han gav mig en rejäl utskällning. Att jag var dålig på mitt jobb som hade missat vart bollen tog vägen, och att han nu måste gå hela vägen tillbaks till tee för att slå om bollen och den här gången skulle jag fanimej hålla koll på bollen och hela tävligen var äventyrad för att nästa boll kanske eller kanske inte hinner ikapp och får vänta medan pojken slår om bollen fast jag signalerat OK.
Det kändes sådär.
Sedan kom pojkens farsa och gav mig en kopia av grabbens utskällning. Fast med mer pondus och möjligen mindre svordomar, fast inte med vänligare ton.
Det var vad jag brukar kalla en ganska dålig dag på jobbet. Äpplet föll tydligen inte långt från trädet. Den enda dagen som var sämre på Ånge GK, var den då knappen på byxorna gick sönder efter halva dagen så jag fick gå runt och hålla tröjan över byxorna och hoppas ingen skulle märka något.
views: 219