Denna anekdot utspelar sig när jag i min ungom skulle ge mig ut på arbetsmarknaden. Visst hade jag jobbat lite här och lite där innan, men jag hade bara varit på en handfull anställningsintervjuer.
Vi kan säga att jag var ~17-18 år gammal. Jag hade alternativ stil på den tiden. Och Piercing i underläppen. Den satt lite snett.
Denna dagen som var på våren eller om det var på hösten, skulle jag i alla fall på anställningsintervju på Max hamburgare. Jag hade e-postat dom några gånger och nu skulle jag få komma på intervju. Det hade passat mig utmärkt eftersom jag var arbetslös och hade det lite knapert. Poängen alltså är att jag ville ha detta jobbet.
Det drog ihop sig, så jag gick till MAX Restaurangen och fick träffa chefen där. Vi skakade hand och gick till hans kontor, och vi satte oss ner.
chefen: Ja så jag hörde att du sökt detta jobbet några gånger.
jag: Ja…
chefen: Du kan väl berätta lite om dig själv
Här får jag ett hjärnsläpp. Vet inte vad jag ska säga. Det är helt blankt. I efterhand är det förstås lustigt att jag inte förutspått att denna fråga skulle dyka upp och förberett mig lite. Antagligen satsade jag på min unika förmåga att improvisera. Till slut bestämde sig chefen för att hjälpa mig komma igång:
chefen: Ja OK vad har du för intressen då?
jag: … JO! Jag tycker om att skriva poesi!
Detta var en lögn. Jag har aldrig skrivit poesi. Jag behärskar det inte. Sedan blev jag tyst igen.
chefen: Vi hör av oss!
Jag väntar fortfarande.