På väg hem idag vid tjärhovsplan/folkungagatan, på övergångsstället kom jag på mig själv med att gå mellan en mamma med barnvagns barnvagn och en från höger sida kommande bil och tänka: -jag skall vara mänsklig sköld åt det här barnet.
Så nobel är jag.
Det var lite svårt att säga att jag hade mycket att göra idag på jobbet, samtidigt som jag hade denna sidan uppe: http://en.wikipedia.org/wiki/Boolean_algebra_(logic).
Boolsk algebra.
Jag hade en bästa kompis när jag jobbade på posten. Han är ~20 år äldre än jag och kommer från Bangladesh. Vi umgicks ofta. Smygrökte, maskade och lunchade i Solna Centrum.
I allafall skulle vi gå och ta en kaffe ur automaten i fikarummet. Pulverkaffe. Nestlé. Såhär gick det till:
-Kom, ska vi ta lite kaffe? Frågar kompisen.
-Ja vi kan göra det.
-Har du någon mjölk? Kompisen öppnar kylen och vi båda tittar in.
-Nä men Gunilla har det, hon har alltid mjölk (med extra lång hållbarhet), jag går ut och frågar henne.
Så jag gick och frågade. “-Ja självklart”, svarade hon, “ta så mycket ni vill!”. Jag gick tillbaka.
-Vi fick ta mjölk för Gunilla.
kompisen skrattade och sade; -Gunilla, hon är en sån jävla kärring!
Detta utspelar sig en sommar för några år sedan. Jag hade träffat Thomas på stan och vi hade pratat lite om det mesta. Jag berättar för thomas att jag tänkt på hur kul det vore om man mitt under rusningstraffiken stod i tunnelbanan mitt bland alla människor och lade av världens högljudda brakskit.
Hehe sade Thomas och vi pratade inte mycket mer om det.
Några dagar senare var vi, han och jag, på fiket som ligger i Mörby Centrums galleria. Det är ett riktigt tantfik det där: Dom har sådana där bakverk som bara tanter skulle få för sig att beställa, bakelser och sånt med körsbär på. Dom som besöker det där stället är också tanter. Lite finare tanter. Damer kanske? Jag och Thomas hade pratat om att vi skulle gå dit och fika någon dag. Thomas med sin dyra kamera kunde knäppa knäppa kort med sin kamera. En gång stod han med sin svindyra kamera med jätteobjektiv och fotograferade en hundskit, men bortsett från det han är duktig. Nu var vi i alla fall på tantfiket. Det var rätt lite folk på Mörby denna dagen.
Plötsligt kommer det två sådana där damer man kan tänka sig är målgruppen för tantfiket. Lite finare damer och den ena har päls. Dom passerar bakom Thomas. Jag sitter mitt emot. När dom är precis bakom, så lyfter han på ena skinkan och lägger av världens brakskit. Samtidigt ler han brett. Damerna stannar och tittar och dom ser helt förtvivlade ut, innan dom utan att säga ett ord går därifrån. Jag kiknar av skratt.
Det var roligt, tyckte jag.
I går greps jag av en stark lust att titta på en film med djur. Det har bara vuxit sig starkare. Handlingen spelar ingen roll, bara det inte är en dokumentär, och sålänge den handlar om djur.
Gärna tecknat. Madagaskar 2, kan det vara nåt? Annars; Jag behöver verkligen förslag.
I dag såg jag Prinsessan Victoria på Medborgarplatsen. Hon hade grön parkas och jeans.
äh det kan ha varit någon annan.
F.Ö Har jag känt mig helt dränerad på kraft de senaste dagarna. Först magsjukan på måndag tisdag. Sedan vet jag inte om det är vintermörkret som tagit mig, eller om det är ett inneboende mörker. Håglös är jag i alla fall. Det går över. Sedan magsjukan, i alla fall, så har jag förändrat min aptit. Till exempel tycker jag inte längre om bröd. Inte Scones inte pizza inget sånt. Kanske lika bra. Jag saknar det inte eftersom jag inte gillar det längre.
Jag gillar inte sport. Det är så illa, att på fotbollen hoppas jag till exempel alltid att båda lagen förlorar.
När jag var mitt emellan barn och tonåring hade jag en god vän som var bonde och bodde på en stor bondgård. Det var inget snack om att han en dag skulle ta över bondgården och alla hektar åkermark och alla mjölkkor, köttkor och grisar. Köttgrisar.
Vi hade ofta trevligt i naturen, han och jag. Lekte. Fäktades med pinnar, läste serietidningar, bygde kojor och tittade på TV. En dag ringde Jonas till mig. Det var så han hette. Bondpojken. Min kompis. Han ville att jag skulle komma och hälsa på, och varnade mig samtidigt för att inte bli avundsjuk. Det visade sig att han hade fått en Amiga 500 av sina föräldrar, och att den stod i hans rum. Avunsjuk blev jag inte men klart imponerad. Så vi ägnade många dagar framför hans Amiga. Framför allt spelade vi Golden Axe II. Jonas envisades med att vara dvärgen. Dvärgar är sju gånger starkare än människor påstod han bestämt. Jag var skeptisk. Det är jag fortfarande.
I alla fall reagerade jag över en lapp som satt på anslagstavlan i hans rum vid amigan: “insert = sätta in” stod det.
Insert = sätta in.
Detta hände mig i lågstadiet. Jag var i matsalen. Ett ovanligt begåvat barn var jag. Dom serverade nåt skitäckligt. Ofta var det god mat men ibland var det skitäckligt. Som det kan vara.
Jag tog bara sallad den dagen, men min lågstadielärare tittade skeptiskt på mig och frågade varför jag inte tagit nåt kött. Jag svarade att jag var vegetarian. Då svarade läraren att det gick inte för sig. Man måste smaka på allt.
Det där fattar jag fortfarande inte. Dels varför vegetarianer måste smaka på kött, och dels varför måste man smaka på något man redan på förhand vet kommer smaka skit.
Japp. Jag kommer ihåg en gång när jag gick i skolan. Jag och de andra eleverna satt och käkade i matsalen. Matan. Jag gissar att jag var sådär en tolv, tretton år, eller kanske var jag elva.
Maten brukade vara OK för det mesta. Jag har aldrig varit så kräsen, denna dag var inget undantag. Ställde mig i kön och fick serverat ris (det där äckliga skolmatsriset, jag gissar att det är den billigaste rissorten), och en sås baserad på kyckling. En kycklingsås. Eller gryta jag vet ärligt talat inte men jag minns att den var brun.
Kycklinggryta plus skolmatsris alltså. Brunt och vitt. Jag satte mig och åt med några från klassen, men jag hade inte hunnit äta speciellt länge innan jag hittade någonting konstigt i maten. Någonting hårt. Det visade sig vara en ryggrad. Den var ca en halv centimeter bred och fyra, fem centimeter lång. Och den höll ihopp, sådär som ryggrader brukar göra.
Nice. En ryggrad i kycklinggrytan. Den enda jag kan tänka sig som blev mer besviken än jag själv, det skulle väl vara den stackars kycklingen vars ryggrad jag hade hittat.