Pettson (och findus)

Jag läste Pettson igen, rätt bra böcker de där, med han gubben och sin katt i röda stugan med alla små gubbarna som finns på bilderna, och som gör knasiga saker.

Jag gillade de bilderna och de små figurerna som barn/ungdom, och all detaljrikedomen.

Jag kopierade stilen i mina egna bilder, men i stället för att plocka svamp och köra skottkärra hade mina gubbar svärd och vassa tänder.

I alla fall så går tiderna, och samma böcker ges ut på nytt i nya upplagor, och nu när jag tittar på bilderna och på Pettson så tänker jag bara att han ser skitig ut gubben, och att han förmodligen luktar illa för visst har han samma kläder på sig jämt, och har sett ett utedass på gården hans, men ingen dusch.

Så är det att bli vuxen.

Delfiner

Idag har jag gosat med en delfin jag har i mitt badkar: Kent. Man kan lära sig mycket om delfiner: Det är mycket intelligenta djur som kan kommunicera och lägga upp avancerade planer för att hämta upp maten effektivt, till exempel. De har olika distinkta personligheter osv.

Visste du förresten att delfiner inte tycker om skumbad?

Ååh Seminarium

Karolinska sjukhuset slår på stort och anordnar ett seminarium om näspolipos med sveriges främsta experter inom området. Forskare, professorer etc som berättar vad framtida medicin kan göra åt näsopolyper, och hur det kommer sig att 2% av Sveriges befolkning är drabbade av denna åkomma.

Kunde det vara något?

Framtiden ser ljus ut.

Jag är glad att utvecklingen får framåt; kärnkraft, micropopcorn och botemedel mot en rad olika sjukdomar har gjort denna tiden till den bästa att leva i under jordens historia (arguably).

Nu var det länge sedan någon pratade om köttklister, tänk vilken fantastisk uppfinning. Tänk o kunna sammanfoga små köttbitar till större köttbitar och i förlängningen hela kotletter. Tänk också på möjligheterna att kunna kombinera: filet mingon black & white med en fläskfilé och en oxfilé kombinerad till en superfilé.

Framtiden ser ljus ut.

Ett höjdarminne

Jag har alltid haft svårt att göra saker halvhjärtat. Därför hade jag under min mellanstadieperiod köpt hockeykort för ofattbara summor; Åtminstonde alla pengar jag förvaltade över själv hade jag investerat. En riktigt fet pärm med mycket skit, men jag hade några dyrgripar: En dondruss elite, till exempel, med Pavel Bure, men jag hade vikt den i hörnet. Eller någon: En dag var det ett veck på den.
I alla fall gick det för långt och jag fick köpa max ett paket i månaden för farsan. Kort därefter slutade jag helt. Och de andra med: I takt med att de gick in i puberteten börjades de tafsa på tjejerna i klassen på rasterna i stället för att byta hockeybilder med varandra.

Då började jag att samla på doomtrooperkort i stället. Det var roligt. Det är ett skicklighetsbaserat kortspel som Magic The Gathering (som jag också spelade), fast i stället för fantasymiljö var det baserat på rollspelet Mutant Chronicles (som jag också spelade) universum.

Jag spelade med mina kompisar Andreas och Alexander.

När jag var och hälsade på Alexander i Vaxholm, så sprang vi runt och letade efter burkar och flaskor i soptunnor så vi kunde panta dem och åka till Täby Centrum och jag kunde köpa Doomtrooperkort. En gång när vi skulle panta i automaten på konsum så satt det ett pantkvitto där redan. Tio kronor.

Det är ett av mina bästa barndomsminnen.

Att försvinna i rymden

Förrut brukade jag drömma om att bli uppbeamad på USS Enterprise eller Voyager (men inte Equinox), för besättningen var på away mission och hade åkt tillbaks i tiden, till 1997, 1999 eller 2001. Bara sticka iväg ut i rymden och lämna mitt gamla liv bakom mig. Jag skulle inte bidra så mycket i början med mina uråldriga datakunskaper, utan kanske få hjälpa Neelix i köket eller nåt sånt, men jag skulle lära mig.

Och så skulle jag ha en uniform. Och tricorder, en combadge, och så skulle jag vara smal. Förresten så skulle jag inte vilja/behövs hjälpa Neelix, utan jobba i engineering och inte behöva lära mig nånting, jag skulle vara en helt annan person.

Vad skönt! Då kanske jag hade varit ute i rymden hela tiden, och inte behövts beamats upp från första början.

Då kanske jag fortfarande än idag är ute i deltakvadranten och blir jagad av Vidiians.

Skolan är förjävlig

Jag gillade inte skolan. För min del handlade det om att ta mig igenom dagen med eller utan min värdighet och integritet i behåll.

Men jag gillade bilden. Jag ritade och ritade. Ofta scener ur Conan barbaren: Conan avrättar sin kompis med ett enda hugg med yxan, istället för bödeln som var trött och behövde hugga 2-3 gånger innnan huvudet lossnade, eller en hungersvag Conan styr sin här under ett regn av pilar mot en övermäktig fiende.

Det var mitt enda MVG. De andra betygen var ganska dåliga, särskilt Idrott för den undvek jag att gå på så ofta jag kunde. Där hade jag underkänt betyg.

Men bilden var bra jag ritade och målade. Det var seriefigurer och jag hade en serietidning där jag och min kompis Jon som snusade var hjältarna och det var blodigt som Lobo-serietna med benpipor som sticket ut efter explosioner där inölvorna sprutade åt alla håll etc. Sen flyttade Jon till Uppsala eller nån stans där runtomkring och började enligt uppgift med hasch. Då ritade jag andra grejer: bilar, monster, troll (rollspelstroll) och många riddare med svärd, eller hockeymålvakter med hockeyklubbor.

Jon flyttade och så fick vi en ny lärare, för den vi hade var konstnär själv och ingen utbildad lärare och då vart det konsthistoria och trepunktsperspektiv och screentryck och sån där skit, och jag gjorde en elefant men glädjen var borta.

Han sänkte mitt betyg och hade sänkt det mer om det varit en termin till med honom sade han.

Fy fan för kvalificerade lärare! De kan dra åt helvete.

VAB; barn säger så lustiga saker.

Idag var det VABdags för mig. Min dotter saknade sin mamma och jag berättade att hon skulle snart komma hem.

Sedan pratade vi om mat, och vad vi skulle äta för mat sen när mamma kommer hem. Pasta föreslog dottern; pasta med ketchup och blåbar.

Då blir mamma jätteglad.

Barn säger så lustiga saker.

 

Det där åt vi ju till lunch …