Framtiden ser ljus ut.

Jag är glad att utvecklingen får framåt; kärnkraft, micropopcorn och botemedel mot en rad olika sjukdomar har gjort denna tiden till den bästa att leva i under jordens historia (arguably).

Nu var det länge sedan någon pratade om köttklister, tänk vilken fantastisk uppfinning. Tänk o kunna sammanfoga små köttbitar till större köttbitar och i förlängningen hela kotletter. Tänk också på möjligheterna att kunna kombinera: filet mingon black & white med en fläskfilé och en oxfilé kombinerad till en superfilé.

Framtiden ser ljus ut.

Ett höjdarminne

Jag har alltid haft svårt att göra saker halvhjärtat. Därför hade jag under min mellanstadieperiod köpt hockeykort för ofattbara summor; Åtminstonde alla pengar jag förvaltade över själv hade jag investerat. En riktigt fet pärm med mycket skit, men jag hade några dyrgripar: En dondruss elite, till exempel, med Pavel Bure, men jag hade vikt den i hörnet. Eller någon: En dag var det ett veck på den.
I alla fall gick det för långt och jag fick köpa max ett paket i månaden för farsan. Kort därefter slutade jag helt. Och de andra med: I takt med att de gick in i puberteten börjades de tafsa på tjejerna i klassen på rasterna i stället för att byta hockeybilder med varandra.

Då började jag att samla på doomtrooperkort i stället. Det var roligt. Det är ett skicklighetsbaserat kortspel som Magic The Gathering (som jag också spelade), fast i stället för fantasymiljö var det baserat på rollspelet Mutant Chronicles (som jag också spelade) universum.

Jag spelade med mina kompisar Andreas och Alexander.

När jag var och hälsade på Alexander i Vaxholm, så sprang vi runt och letade efter burkar och flaskor i soptunnor så vi kunde panta dem och åka till Täby Centrum och jag kunde köpa Doomtrooperkort. En gång när vi skulle panta i automaten på konsum så satt det ett pantkvitto där redan. Tio kronor.

Det är ett av mina bästa barndomsminnen.

Att försvinna i rymden

Förrut brukade jag drömma om att bli uppbeamad på USS Enterprise eller Voyager (men inte Equinox), för besättningen var på away mission och hade åkt tillbaks i tiden, till 1997, 1999 eller 2001. Bara sticka iväg ut i rymden och lämna mitt gamla liv bakom mig. Jag skulle inte bidra så mycket i början med mina uråldriga datakunskaper, utan kanske få hjälpa Neelix i köket eller nåt sånt, men jag skulle lära mig.

Och så skulle jag ha en uniform. Och tricorder, en combadge, och så skulle jag vara smal. Förresten så skulle jag inte vilja/behövs hjälpa Neelix, utan jobba i engineering och inte behöva lära mig nånting, jag skulle vara en helt annan person.

Vad skönt! Då kanske jag hade varit ute i rymden hela tiden, och inte behövts beamats upp från första början.

Då kanske jag fortfarande än idag är ute i deltakvadranten och blir jagad av Vidiians.

Skolan är förjävlig

Jag gillade inte skolan. För min del handlade det om att ta mig igenom dagen med eller utan min värdighet och integritet i behåll.

Men jag gillade bilden. Jag ritade och ritade. Ofta scener ur Conan barbaren: Conan avrättar sin kompis med ett enda hugg med yxan, istället för bödeln som var trött och behövde hugga 2-3 gånger innnan huvudet lossnade, eller en hungersvag Conan styr sin här under ett regn av pilar mot en övermäktig fiende.

Det var mitt enda MVG. De andra betygen var ganska dåliga, särskilt Idrott för den undvek jag att gå på så ofta jag kunde. Där hade jag underkänt betyg.

Men bilden var bra jag ritade och målade. Det var seriefigurer och jag hade en serietidning där jag och min kompis Jon som snusade var hjältarna och det var blodigt som Lobo-serietna med benpipor som sticket ut efter explosioner där inölvorna sprutade åt alla håll etc. Sen flyttade Jon till Uppsala eller nån stans där runtomkring och började enligt uppgift med hasch. Då ritade jag andra grejer: bilar, monster, troll (rollspelstroll) och många riddare med svärd, eller hockeymålvakter med hockeyklubbor.

Jon flyttade och så fick vi en ny lärare, för den vi hade var konstnär själv och ingen utbildad lärare och då vart det konsthistoria och trepunktsperspektiv och screentryck och sån där skit, och jag gjorde en elefant men glädjen var borta.

Han sänkte mitt betyg och hade sänkt det mer om det varit en termin till med honom sade han.

Fy fan för kvalificerade lärare! De kan dra åt helvete.

VAB; barn säger så lustiga saker.

Idag var det VABdags för mig. Min dotter saknade sin mamma och jag berättade att hon skulle snart komma hem.

Sedan pratade vi om mat, och vad vi skulle äta för mat sen när mamma kommer hem. Pasta föreslog dottern; pasta med ketchup och blåbar.

Då blir mamma jätteglad.

Barn säger så lustiga saker.

 

Det där åt vi ju till lunch …

Liveraport från hyrbilen.

Hej bloggen!

Har varit på Erikshjälpen o köpt massa junk som vi fyllt hyrbilen med och nu är vi på väg hem.

Det är skönt att åka bil och lyssna på radion, sanna bråding spelar en massa låtar som låter ungefär likadant och nu är det paus för lite nyheter. Nån film om jack the ripper, Stefan Löven pratar lite haltande om kärnkraften, att den kommer nog att finnas kvar även om fyra år när det är nästa val. Sedan vart det nåt om Israel/Palestinakonflikten som jag inte riktigt hörde, men det är fortsatt förjävligt där borta och nu är sanna bråding tillbaka med ännu en låt som låter som de andra, fast med lite mer irriterande sång.

Det är skönt att åka bil. Skönt att det är mörkt. Skönt att det är höst.

När fan var det bättre förr?

Idag funderar jag på livet. Tänker på hur bra jag har det. Bättre än alla andra faktiskt. Bättre än kungen. Bättre än Gustav Vasa. För det första har jag ingen tandröta (hittils), jag tvättar kläderna med sköljmedel med äppeldoft och jobbar med datorer.

Det fanns inga programmeringsspråk på Gustav Vasas tid, inga datorer, ingen micro och heller inga tacos, jumpaskor och absolut inget som vi idag skulle acceptera som godis. Inga operationer utan blodiglar och åderlårning, ingen pennicelin eller allergitabletter, ingen el och inga kylskåp.

Ändå har folk mage att säga det var bättre förr.

Den jättefula ankungen

Jag ska skriva en bok om den jättefula ankungen, som liten är hen jätteful och de andra ankungorna gör sig lustiga, och sedan växer hen upp och blir en kalkon: fulast av alla.

Men god.

Budskapet är: att det är insidan som räknas.

Ipad/tv etc

Hej bloggen idag tänkte jag på det har varit mycket snack om att alla kollar i sina iPhones eller på TV eller ipad och blir dumma eftersom de inte läser tjocka böcker.

Tänkte då på denna citat:

“Finally, from so little sleeping and so much reading, his brain dried up and he went completely out of his mind.”
― Miguel de Cervantes Saavedra, Don Quixote